Den svartbruna färgen åter är för mörk och angifver, att af kaffet ej finnes stort mera qvar än förkolnade lemningar.Den starka lukt, som i rummet och stundom i hela grannskapet gifver sig till känna, antyder äfven tillräckligt, att mycket af kaffets aromatiska kraft gått förlorad. Att rosta eller, som det fordom kallades, att bränna kaffet, till dess det börjar svettas eller så att oljan kryper ut, är sålunda att förderfva det.

Sedan kaffebönorna rostats, blifva de äfven mera porösa, och luften intränger med lätthet i dem, vilket gör, att om de länge förvaras efter rostningen, de förlora en del av sin aromatiska lukt. Detta kan förekommas, om de ännu heta bönorna beströs med finsiktadt socker (ungefär 13 á 17 gr. på 425 gr.). Sockret smälter då genast, och om bönorna starkt omskakas, utbreder sockret sig öfver dem såsom en karamellhinna, hvilken för luften är ogenomtränglig.

Kaffet förvaras sedan på torrt ställe, ty sockret har en benägenhet att draga till sig fuktighet ur luften. Malet kaffe bör icke förvaras, utan genast användas, om man vill undvika förlust. (vår understrykning). Vid rostning svälla bönorna eller tilltaga i volym, men minskas i vigt. Vid lagom rostning utgör förlusten i vigt emot råa tillståndet l5 ā 20 procent, vid starkare rostning blir denna förlust ännu större.

Kaffe beredes
på otaligt många sätt, nästan hvar har sitt sätt, men alla gå ut på att ur bönorna utdraga så mycken arom och kraft som möjligt och att göra vätskan klar och fri från sump. De vanligaste och bästa förfaringssätten är tre:

1) filtrering; 2) infusion; 3) kokning.

Nästa sida    (eller avsluta!)